*varning för ev lite känsliga bilder*
 
Så mina kära. Nu tänkte jag att det var dags att dela med mig av min andra förlossning.
 
Hur gick allt?
Var det som jag hade förväntat mig?
 
Vi hade beräknat födelsedatum den 1 September och jag var inställd på att han skulle komma efter, omkring den 9:e men riktigt så blev det inte. Mina föräldrar var iväg på semester och kom inte hem från den 1/9, så dom hoppades på allt efter den 1:a.
 
Det var onsdag, den 29 Augusti. Jag lämnade Elaliyah som vanlig på dagis klockan 9 och sen gick jag hemåt igen för att ta tag i hushållet. Jag började tvätta upp Dalthons minsta kläder, dvs i storlek 50. Sen diskade jag upp berget av disken som var i köket, jag dammsög, moppade golvet och jag till och med bytte rent i både vår och Elaliyahs säng. Och mitt i allt detta så börjar jag känna små värkar. Kändes verkligen inte mycket utan mer som mensvärk. Någon timme senare höll det fortfarande i sig och då ringde jag min barnmorksa för att fråga vad skillnaden är på förvärkar och på dom riktiga. Hon förklarade enkelt att förvärkar försvinner när man tar det lugnt. Jag förklarade då för henne att jag gjort allt annat än att kopplat av i soffan så var osäker på om det var 'falsk alarm'. Jag fick då tillsägelse att släppa allt och bara ta det lugnt och koppla av. Gjorde jag det? Nej inte riktigt ..
 
Vid 14-tiden när jag var påväg för att hämta hem Elaliyah så ringde jag min syster Olivia för att informera henne att det kan bli dags för henne och mormor att köra ner och passa lillan ifall vi var tvugna att köra in till förlossningen. Men jag sa att jag skulle ringa tillbaka om någon timme för att bekräfta att det inte var falsk alarm.
 
Två timmar senare, vid 16-tiden, börjar värkarna komma igång och jag ringer Olivia och säger att dom får ta och komma hit nu. Som mamma sa till mig någon vecka innan; bättre dom kommer en gång för mycket än en gång för lite. Så det var precis så jag tänkte. Jag ringde även mormor för att berätta att det var dags för dom att köra hit. Det är ändå 7 mil och drygt en timmes körning.
 
Olivia och mormor var här 17:30 och då hade jag precis lagt på med förlossningen i Malmö och berättat att jag trodde det var dags. Vid detta laget hade värkarna satt i gång och jag ville bara in till förlossningen och få den där jäkla epiduralen. Det blev inte så mycket prat och vi sprang mer eller mindre om varandra i dörren. Allt gick så fort. Påvägen in så sms:ade jag vår fantatsiska Doula, Stina, att vi var påväg in och att det var dags. Jag hade bestämt mig för att jag ville föreviga denna förlossning. Och det är det bästa jag gjort.
 
Vi var inne på  förlossningen prick 18:00. Tio minuter senare fick vi vårt rum. Rum 11. Och det var där vi skulle få träffa vår son för första gången.
 
 
Nu var smärtan fruktansvärd. Allt jag ville var att få epiduralen och det var det enda jag tjatade om till personalen. Det är helt otroligt att man glömmer bort mellan förlossningarna. Trots att vi bara har 17 månader emellan. Barnmorskan och sköterskan hälsade oss välkomna och kopplade på CTG:n för att se att allt såg bra ut med bebisen. CTG:n skulle sitta på 30 minuter innan jag skulle få smärtlindringen. Detta var dom längsta 30 minuterna i hela mitt liv. Barnmorskan kollade även hur öppen jag var. 5cm.
 
 
18:45 kom personalen in igen och konstaterade att allt såg väldigt fint ut och frågade om jag fortfarande ville ha epiduralen. Hela kroppen bara skrek jaaa. Jag måste även tillägga att vi hade en helt fantastisk personal och jag verkligen älskade min barnmorska. Sköterskan frågade hela tiden om jag inte ville ha lustgasen. Jag kommer ihåg den från Elaliyahs förlossning. Helt värdelös! Jag fick aldrig riktigt klämm på den så denna gång ville jag inte ens prova den.I väntan på narkosläkaren börjar Tony säga att vi skulle få ett augutsibarn och att han skulle komma idag. Jag bröjar skratta och säga att han kommer troligtvis inte komma idag utan någon gång under natten. Då börjar barnmorskan att skratta lite och säger; Sahra, han kommer idag. I den stunden blev jag chockad, glad och lättnad. Men mest chockad för att det innebar att han skulle komma inom några timmar bara.
 
19:20 kom narkosläkaren in och det var dags för min efterlängtade epidural! Hade jag vetat vad jag visste idag, att Dalthon skulle födas bara tjugofem minuter senare, så hade jag aldrig tagit epiduralen. Innan den var färdig monterad och klar så var klockan runt 19:40 och det skulle ta ca 30 minuter innan epiduralen börjar verka .. Jag blev ombedd att ligga på ryggen ett litet tag och försöka ta det lugnt tyckte personalen. Men det blev inte så långvarit.
 
19:50 gick nämligen vattnet. Barnmorskan gör då ytterligare en kontroll och det visar sig då även att jag är fullt öppen. Jag fick lägga mig på sidan och försöka koppla av lite. Det är ju verkligen det sista man kan göra med värkar varannan minut och en epidural som inte börjar hjälpa ännu. Mitt i detta kaos kommer vår fantastiska och underbara doula/förlossningsfotograf Stina inspringade igenom dörrarna till rummet. Jag hade bestämt mig för att jag ville föreviga min förlossning i bilder. Så att jag i lugn och ro hemma kan kolla igenom och återspegla min egen förlossning, om och om igen. Och det är jag verkligen så tacksam för att jag gjorde nu i efterhand.
 
20:05 får jag krystvärkar och jag kommer ihåg att jag utbrast: nu kommer han. Barnmorskan svarade lugnt och sansat att jag skulle ta det lugnt och ligga kvar där på sidan. Då skriker jag till henne; han är påväg ut. Hon tittar då till mig och ber mig lägga mig på ryggen igen. Jag kan här berätta för er att hans huvud redan var ute och jag hörde hur han skrek. På fjärde krystvärken känner jag bara hur han trycker sig ut och jag hinner tänka; nu spricker jag ..
 
 
20:07 föddes vår son, Dalthon, och jag fick upp honom på bröstet. Hans första hjärtslag slog för första gången utanför mitt och inte inifrån. Det finns verkligen ingenting som slår denna känsla. Att få sitt barn i famnen för första gången. Det spelar ingen roll om det är ens första barn eller barn nummer två. Det är lika magiskt varje gång.
 
 
 
Det första jag frågar barnmorskan är om jag sket (bajsa) ner mig, haha. Min stora skräck .. Hon hörde helt fel och sa med lite frågade ton att jag inte fick klä på mig riktigt än. Sköterksan börjar skratta och upprepade vad jag sa. Rummet fylls med skratt och hon svarade glatt nej. Till min stora förvåning säger hon även att jag inte heller sprack något utan allt hade gått väldigt smidigt och att allt såg jätte fint ut. Hur är det ens möjligt tänkte jag? Jag var verkligen helt säker på att jag gjorde det vid den sista krystvärken.
 
 
Jag har haft två elt fantatsiska och 'lätta' förlossningar och jag är verkligen evigt tacksam för hur grym min kropp är på att förlösa barn. Jag önskar så att alla skulle få uppleva denna typen av förlossning, där allt går snabbt och smidigt utan komplikationer och inte flera dygn med värkar.
 
 
Sist men inte minst.
Stina. Stort tack för att du var med och förevigade min förlossning. 🙏
Jag kommer skriva ett eget inlägg om min upplevelse att ha en doula&förlossningsfotograf närvarande under förlossningen. Är ni nyfikna redan nu så kika gärna in på Stinas hemsida här.
Hallå vänner!
Nu när Dslthon blivit två månader är Elaliyah på föris 15 timmar i veckan och kommer vara hemma och mysa&busa med oss måndag och fredagar. Denna vecka blev det lite ändrade på dagarna så hon håller redan helg idag.
 
Just nu ligger hon och vilar och jag sitter här framför datorn och planerar Dalthons dop. Letar inspiration och idéer till dukning och dekorationer. Jag älskar ju högtider och kalas där man kan pynta till och jag har alltid en vision i huvudet men det är inte alltid jag får rätt på det. Jag  har väl lite för höga förväntningar på mig själv. Det kan även vara så eneklt som att stolarna i församlingshemmet har helt fel färg. Denna gång kommer det inte bli fel färg 😅
 
Förra gången hade vi sisådär 20 småkakor, massvis med godis och popcorn ( utöver tårtan ) och det var ett riktigt jobbigt att förebereda allt det så det blir det inte denna gång. Nu har jag valt att köra enkelt när det kommer till maten. Det blir mat och sen tårta & kaffe - that´s it!
 
 
Har ni några idéer eller tips på dekoration och dukningar?
Godkväll 💕
 
Nu har veckorna susat förbi igen, sorry!
Det är verkligen inte lött att hitta en balans i småbarnslivet. Det har jag fortfarande inte gjort. Varje dag är som en krigsstrid, Elaliyah är i den underbara 1,5 års trotset och Dalthon kräver mycket närhet, där bärselen är en favorit. Själv hatar jag den där jäkla selen då jag får panik i den. Jag får lite klaustrofobi. Känner mig så instängd och fast i den. Men vad gör man inte för dom små?
 
I vårt liv händer inte så mycket just nu mer än att ta en dag i taget. Jo, såklart även en hel del mammamys med mina fina mammalediga vänner. Det är verkligen så kul att det har varit en babyboom nu i år. Och det bästa är ju att en av mina absolut närmsta vänner fick sin dotter 3 veckor innan Dalthon föddes. Heeelt underbart!
 
( bild: fotograflinda.se )
 
Nu har jag matat klart miniman. Han har både lyckats kräka och bajsa ner sig - sovandes. Helt otroligt vad dom små är skillade 😅 Så nu ska jag bara ordna detta innan jag intar sängen där min käraste sover. Godnatt vänner. 
 
.. ps,
Jag håller även på att skriva förlossningensberättelsen. Den kommer. Jag lovar.